För ett par år sedan var jag i kanonform. Jag älskade att röra mig och hade energi så att det räckte och blev över. Det var många hästmänniskor som tyckte att jag var duktig och jag fick tävla mycket i många olika grenar.

Det var en särskild stämning att komma till tävlingsplatsen. Man kunde känna nevositen och förväntan i luften både hos hästar och ryttare. Alla var uppklädda och fina och ville visa upp sina bästa sidor. Jag och min ryttare hade övat mycket och det var viktigt att vi kunde arbeta tillsamans med små signaler. Jag förstod vad min ryttare ville att jag skulle göra och jag var redo att uppfylla alla önskningar avspänd och av egen vilja. Ibland var det svårt att prestera väl, eftersom det var mycket som hände runt omkring oss och spännan var stor och nerverna på hel spänn. Men vi gjorde alltid vårt bästa, och lärde oss alltid något nytt och då särskilt av våra misstag. Vi var stolta av oss själva och våra prestationer.

Det var verkligen roligt om man kom med till final och att sedan få rida ärovarv. De som får pris brukar få ta ett varv extra med sina priser och pokaler och publiken applåderar musiken spelas i takt med våra rörelser. Det är en otrolig känsla.

Efter ett tävligsuppehåll fick jag börja tävla igen, fast i barnklass. Det var en kille, bara åtta år gammal som fick den äran att prova att tävla mig i fyrgång för första gången. Jag gjorde mitt bästa och vi kom på en femte plats och fick en rosett och medalj i pris.Hans lillasyster som bara är fyra år gammal fick också tävla, i klassen för de yngsta barnen. Då får föräldrar gå med inne på banan och leda hästarna om de vill. Den lilla tjejen var så duktig och trygg där hon satt på häst ryggen. Hon fick också medalj och en liten pokal, ocg jag fick en morot som belöning.

 

Jag älskar livet som tävlingshäst!